“Radio M – fri radio för fria människor! Klockan är sju och Echo Moskvy påbörjar dagens sändning. Temperaturen i Moskva är fyra grader och vädret är molnigt och regnigt. Enligt prognosen blir det tråkiga vädret kvar veckan ut. I vår morgonsändning nyheter var tjugonde minut. Sovjetunionens president Michail Gorbatjev är på väg tillbaka efter statsbesöket i Japan så vi kan andas ut – ingenting förfärligt hände medan presidenten var utomlands…”
Så lät det i mars 1991 när jag besökte Moskvas första oberoende radiostation. Då fanns Echo Moskvy i två pyttesmå rum på Nikolskaja-gatan alldeles intill Röda torget. Fram till nyligen hade gatan hetat “Den 25-e oktober-gatan” och de gamla skyltarna var fortfarande kvar – det var alldeles för många gator som bytte namn i Moskva våren 1991 för att man skulle ha hunnit byta ut alla gatuskyltarna samtidigt.
De gamla sovjetiska studiobandspelarna är stora som elspisar och det finns knappt plats för de fyra personer som ska ta hand om direktsändningen.
En kvinnlig lyssnare ringer till sändningen och klagar på att radiostationen är för respektlös i sina kommentarer om Boris Jeltsin. Programledaren förklarar tålamodigt att Echo Moskvy är en oberoende radiostation och att ingen myndighetsperson kan gå fri från kritik.
Att lyssnarna överhuvudtaget kan ringa till en direktsändning var något helt nytt i Sovjetunionen, och 1991 var det många fler än bara den kvinnliga Jeltsinanhängaren som inte riktigt förstod det här med den fria pressen. Varje dag ringde det åtminstone en lyssnare som undrade varför en sådan oförskämd radiostation inte hade stängts för länge sedan.
På morgonen den 19 augusti 1991, när Michail Gorbatjov plötsligt “insjuknat”, dök det mycket riktigt upp några militärer som beordrade stationen att sluta sända. Så gick soldaterna och Echo Moskvy fortsatte att sända som vanligt.
Under de tre kuppdagarna i augusti 1991 var Echo Moskvy en av mycket få tillförlitliga nyhetskällor, och sedan dess har stationen befäst sitt rykte som den bästa och mest oberoende nyhetskanalen i hela Ryssland. Alla ryska politiker värda namnet har varit gäster i Echo Moskvys direktsända intervjuprogram, och programmen återsänds i ett antal städer över hela Ryssland.
När jag besöker Moskva i september 2001 har jag tänkt att jag skulle vilja ta reda på vad som har förändrats i Echo Moskvys arbetsvillkor de senaste åren, men journalisten jag får kontakt med har andra tankar. Hon vill hellre ha mig som gäst i sitt direktsända program och låta mig berätta vad jag tycker har förändrats i Moskva de senaste tio åren.
Echo Moskvy har i alla fall förändrats, nu finns radiostationen i ett av de enorma höghusen vid Novyj Arbat, huvudleden från Vita huset till Kreml. På väggarna hänger porträtten på alla dignitärer som gästat radiostationen de senaste tio åren, och i studion är utrustningen lika modern som på vilken radiostation som helst i Sverige.
Det är första gången jag är med i ett direktsänt radioprogram på ryska och det känns lite pirrigt men det går bra ändå. Jag berättar att det är mycket som har förändrats sedan senast. Den tydligaste förändringen är ändå de kraftigt ökade kontrasterna: det är uppenbart att det är många Moskvabor som har det väldigt bra, det är många dyra bilar på gatorna och de bästa affärerna är både finare och dyrare än någonting jag sett i Sverige. Samtidigt ser man långt fler tiggare än för några år sedan och det är svårt att förstå hur folk klarar sig när man vet hur låga löner många Moskvabor har.
Efter korta nyheter får jag svara på lyssnarnas frågor. Det är inte så länge sedan Ikea öppnade sitt första varuhus i Moskva, och någon undrar om det stämmer att alla i Sverige har Ikea-möbler. Så undrar någon om folk verkligen cyklar så mycket i Sverige som det påstås. Och vilket är mitt favoritställe i Moskva?
Jag har precis läst en undersökning i kvällstidningen Vetjernjaja Moskva som visar att det är i området kring Patriarkdammen Moskvaborna helst promenerar, och jag kan bara hålla med – där är det lugnt och lummigt och där promenerar många vanliga barnfamiljer. Det är också där unga kvinnor och män gärna stämmer träff, för man kan lätt föreställa sig att det är något speciellt romantiskt eller mystiskt i atmosfären eftersom det är här Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita började.
Så ringer någon från Sankt Petersburg och undrar om jag har något favoritställe där – det är ju där jag läste ryska som jag precis har hunnit berätta. Jag har inget bra svar på den frågan, men efteråt kommer jag på att jag skulle nämnt Srednij Prospekt på Vasiliön, och framför allt den lilla trevliga bokhandeln där man inte behöver trängas men som har allt man kan önska sig.
Jag lämnar radiostationen något omtumlad. Visst var det trevligt att vara med i programmet, men egentligen hade jag gärna velat veta vad som håller på att hända med Echo Moskvy. Stationen ingick ju i samma mediekoncern som den oberoende tv-stationen NTV, och efter att statliga oljebolaget Gazprom övertagit aktiemajoriteten är det oklart vad som kommer att hända.
Å andra sidan är det nog ingen som vet det, så det kvittar vem man frågar. Än så länge har ingen försökt styra redaktionen och Echo Moskvy berättar fortfarande som det verkar opartiskt och ofta ganska fränt om allting som händer i de högsta kretsarna, däribland också om turerna kring Gazprom-Media.
Samtidigt har ett antal ledande medarbetare redan sökt sändningstillstånd för en ny radiostation med namnet Arsenal, för den händelse att Gazprom skulle försöka lägga sig i det redaktionella arbetet. Men hur det blir med Moskvas första oberoende radiostation återstår att se.
- Mer om besöket i Moskva 2001
- Mainosradiota Moskovassa – glasnost elää (Kansan Uutiset 1991)
- Персонально Ваш 6.9.2001 (intervjun med mig)
